Låt mig presentera Kukka, eller Fleur som hon egentligen heter.
Hon är förebild för pjäsen Safir och Frost-Ros som spelar på Lilla Villan för alla
svenskspråkiga fjärde klasser i Sibbo under hösten och för de finskspråkiga i vår.
Den interaktiva monologen är skriven för barnkulturcentrets vackra trädgård och
beskriver relationen mellan ett barn, en häst och naturen.
När jag förberedde mig för skrivandet för några år sedan träffade jag Kukka.
Hon visade mig vikten av hennes rötter, av tinkerhästarna som i generationer före
henne vuxit upp vid hedarna på de brittiska öarna, dessa svarta och vita hästar
med böljande manar och hovskägg som fladdrar som fjädrar när de springer över
de kulliga fälten. Det var när jag berättade för hennes människa att dessa hästar
sitter i ring tillsammans som Kukka underströk sitt band till sina förfäder genom
att långsamt vända huvudet bort från sin mat och se mig i ögonen med en slags
lugn och tyst tyngd.
Mitt i smällkalla vintern visade Kukka mig också under ett annat besök en
solmeditation. Hon lämnade sitt hö och sin vän och ställde sig med bringan mot
mig och den snåla blåsten på det ställe där en strimma av solljus träffade henne i
hagen. Hon slöt sakta ögonen, visade hur klarheten, lugnet och ljuset spred sig
medan hon lät det flöda in i och ut ur henne. Också om man som hon har ont i sin
mage och inte känner sig stark i sig själv. Och också om man som jag håller på att
bli sjuk i hypotyreos och kroppen snart inte längre klarar av så sträng kyla. Även
om jag själv inte förstod det då.
Sedan öppnade hon ögonen igen och såg stilla på mig. Med dessa fantastiska
ögon som också är med i pjäsen:
Lika blå som en safir. Och lika blå som Frost-Ros ögon. Som dom djupa
och lysande lagren av turkosblå i hennes ögon… som en förtrollad
värld… i miniatyr… som man kan blicka in i…
Di säjer att hästar med såna blå ögon som Frost-Ros kan korsa bron
mellan himmel och jord… och att dom ser älvor överallt…
Jag hälsade på Kukka i somras igen. Då hade både hennes mage och hennes ben
som hon haltat på blivit bättre och hon bar sig själv med en större lätthet och
stolthet ute på ängen där hon betade med sin flock.
Sofia Aminoff
Comments